Stod jag gråtandes och hölls om av mina vänner på den sista the ark konserten någonsin.
Herregud.
Ett år. Gråter på nästan tanken. Så mycket stöd jag har fått av den musiken och hur den har format mig och sett mig växa upp.
Så många timmar jag har lyssnat i genom deras skivor.
Herregud ett år.
Aldrig kommer jag gå på en konsert där jag kan varenda rad i låttexterna, sjunga med tills jag blir hes, hoppa som en galning, gråta, skrattad, få så otroligt mycket pepptalk.
16 september är ett heligt datum. Sextonde september tjugohundraelva hittade Arken land.
Fan från dagen jag var sju och hörde första skivan i min systers rum till den dagen jag ligger i min dödsbädd är The Ark alltid med.
There is no end to love like ours
There is no end to a love like ours
There is no end to love like ours
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar